Det har blivit dags för mig att ta farväl.

De här orden blir de sista, åtminstone för denna gång, i denna form. I två säsonger har jag bevakat Brynäs på väldigt nära håll. Efter enkel överslagsräkning landar det på över 120 matcher, där jag producerat artiklar, webbtv-inslag och blogginlägg från.

Ingenting annat i Gävle, sammantaget över en lång tidsperiod, tilldrar sig ett lika stort intresse som Brynäs gör. Och jag har haft förmånen att bevaka dem. Det har gett stor stimulans och motivation.

Till slut bärgade Brynäs SM-guldet – ett värdigt avslut för Brynäsbloggen, tycker jag.

Jag ser det nämligen som ett lämpligt läge nu för mig att fortsätta min journalistiska karriär på annat håll. Skaffa mig nya utmaningar, nya yrkes- och livserfarenheter. Och det är med blandade känslor jag nu säger adjö: Vemod, men också en förväntan om vad som komma skall. Och vem vet, jag kanske återkommer en dag. Man ska ju aldrig stänga några dörrar…

En annan känsla omgärdade mig när jag vaknade upp i söndags. Typ, en ”jaha-vad-händer-nu-då-känsla”. De senaste veckorna har varit väldigt intensiva, om jag minns rätt har jag bara varit ledig fem dagar totalt sedan slutspelet startade. Jag har varit på plats under samtliga matcher i Läkerol Arena, alla tre matcher i Scandinavium, en i Löfbergs Lila Arena och två matcher i Skellefteå. Man har levt som i en bubbla, kan man säga. Och sedan – helt plötsligt – är allt över. En känsla av tomhet knackade mig på insidan av bröstet.

Men jag vet trots allt exakt vad som händer nu: En inbokad resa redan på lördag och sedan flytt till Stockholm där en ny arbetsgivare väntar.

Men jag hoppas att du vill fortsätta att hänga med mig, via min Twitter: https://twitter.com/#!/LinusNorberg

Tack alla som visat intresse för denna blogg, alla som väckt debatt i kommentarsfältet och förstås alla trogna läsare. Ni vet ju vilka ni är.

Totalt har ni surfat in på Brynäsbloggen 290 850 gånger sedan starten.

Smickrande siffror.

Goodbye.

”Alla pratar om vår offensiv, men jag tycker vi ska hylla vår defensiv nu”

Det sa Mads Hansen till mig efter någon match, jag tror att det var i semifinalserien. Och han hade väldigt rätt, norrmannen.

Jakob Silfverbergs individuella överlägsenhet i all ära, men Brynäs vann faktiskt SM-guld av fler faktorer än den offensiva skickligheten.

Försvarsspelet, bland annat.

Genomgående under hela slutspelet tycker jag att Brynäs var väldigt disciplinerat defensivt, de spelade otroligt rejält i egen zon och hittade hela tiden smarta och enkla lösningar. Jag minns knappt en enda situation där Brynäs, i det här slutspelet, vispade bort pucken till icing i ren panik.

Vi såg både Frölunda, Färjestad och Skellefteå snurra ganska fritt i Brynäszonen stundtals. Förmågan Brynäs hade i att skära av passningsalternativ var imponerande. Då blev det oftast inget mer än snurr i sarghörnet för motståndaren. Och där görs ju inte mål, som ni vet…

Brynäs hade kontroll.

Hela tiden.

De greps aldrig av panik.

Det känns smått overkligt att skriva det. Men Brynäs är svenska mästare.

Att ha bevakat ett lag i 72 matcher den här säsongen, varit på de flesta träningarna, skrivit hundratalet texter och gjort TV-inslag. Och nu vinner de SM-guld.

Det är ett fantastiskt roligt jobb man har.

Jag vill nog påstå att Brynäs anno slutspelet 2012 är ett av de bättre lagen någonsin i svensk hockey. Om man bortser från lockout-säsongen, förstås.

För egentligen, hur många lag tidigare år har haft de ingredienserna som Brynäs? En sådan som Jakob Silfverberg, som redan nu håller världsklass. Calle Järnkrok och Johan Larsson, två av elitseriens bästa centrar. Mads Hansen, den kanske bäste defensive centern i elitserien. Niklas Svedberg, som höll makalösa fyra nollar i slutspelet. Jesper Ollas, Jonathan Granström, Simon Bertilsson…ja, listan kan göras lång med hjältar.

Tillsammans lyfte alla sig i slutspelet och bildade detta, i det närmaste, oslagbara lag. Och dessutom kryddat med en enorm krigarmentalitet. Visst, Brynäs har ett grymt spelskickligt lag, men jag vet inte hur många gånger de var i ledning med uddamålet inför tredje perioden och kämpade sig till segrar.

Då ska vi också tillägga att Brynäs, på pappret, förmodligen hade den tuffaste vägen genom slutspelet. Men varken Frölunda, Färjestad eller Skellefteå hittade något medel för hur man stoppar Brynäs.

Brynäs var för bra.

***

Man måste ju också hylla publiken. Helt makalöst.

Jag har aldrig någonsin varit i en arena med en sådan stämning som i går. Nu tycker jag att Gävlepubliken för alltid tagit död på snacket om att de ska vara tråkiga och tysta.

Jag var på samtliga matcher i Scandinavium, en match i Karlstad och två i Skellefteå. Publiken i Läkerol Arena utklassar alla tre med hästlängder.

***

Det finns så klart mycket att skriva om nu. Men vi börjar så här.

Nu ska jag klura på fler blogginlägg, hur jag ska lägga upp det.

Oavsett vad de säger. Det är självklart att Brynäs slagits av en rädslans tanke att Skellefteå nu närmar sig. Vinst i kväll, då är mycket vunnet för Skellefteå.

Och jag tror det blir så.

Brynäs förlorar i kväll – men kniper guldet på lördag.

För jag måste ju fortfarande stå fast vid mina ord att Brynäs är för bra för att tappa 3-0 i matcher. Det är bara just i dag jag har en ”bad feeling”.

Men statistiken talar ändå för Brynäs i kväll: Aldrig tidigare under den här säsongen – under Tommy Jonssons ledning – har laget förlorat tre raka matcher.

***

Med allt resande blir bloggandet lite lidandet. Därför hänvisar jag till @Guldjakten på Twitter. Ett smidigare och snabbare sätt att nå ut med information och nyheter.

***

Svedberg står i kväll, alltså. Enligt våra säkra uppgifter. Varför ”Honken” stod senast? Rent taktiskt, är jag övertygad om. För att sprida Skellefteås tankegångar.

***

Ytterligare en sak som talar för Brynäs i kväll: Kylan. Jag tyckte mig märka att spelarna, i omklädningsrummet efter matchen i Skellefteå senast, var på ganska gott humör trots allt. Ingen har behövt ta ton, hålla ett tal eller dyligt. ”Vi vet vad som innebär” sa bland andra Calle Järnkrok.

Vad skulle du göra dagen efter du varit en stolpträff från att bli tremålsskytt och guldhjälte på samma gång?

Jag skulle åtminstone ha svårt att rycka på axlarna, glömma allt och gå in på isen och köra fler skottövningar dagen därpå.

Men det var precis så Jakob Silfverberg gjorde.

Han såg ut att må väldigt bra, trots allt. Han var en av åtta spelare i Brynäs som tränade under måndagsförmiddagen och de sista tio minuterna av träningen vek han åt skottövningar. Silfverberg radade upp puckar och avlossade skott på skott mot det tomma målet.

Sedan mötte han pressen och förklarade hur han lyckats lägga allt bakom sig:

Farsan ringde efter matchen och var lite orolig hur jag skulle hantera det här. Jag fick stöd av honom och av flickvännen. Sedan tittade jag klart på Pittsburgh-Philadelphia innan jag gick och la mig.

I morse vaknade han och hade redan glömt gårdagens bittra förlust.

Det är klart att det var riktigt surt att snuvas på segern i går. Och att kanske ha fått gjort tre mål i en match när vi säkrar SM-guldet hade varit något man bara kan drömma om. Men man är fel ute om man ältar det, nu är det bara att blicka vidare. Vi har 3-1 i matcher och skulle vara otroligt nöjda med det innan finalspelet drog i gång.

Nu kanske ni tror att det bara är något Silfverberg säger.

Men det såg väldigt äkta ut, hans ansiktsuttryck. Han var på ett väldigt gott humör, skrattade och skämtade.

Om straffen i förlängningen säger Silfverberg så här:

Det var en perfekt straff och allt kändes jäkligt bra innan jag skulle slå den. Det gick så fort alltihop att jag inte ens hann tänka tanken vad ett mål skulle innebära. Men det var ju synd att den gick i stolpen.

Jag vet, många har nog slagits av tanken:

”Tänk om…”

”Skellefteå kanske vänder nu…”

Men nej – det finns inte.

Inget lag har någonsin vänt 0-3 till 4-3 i matcher i slutspelets historia. Och det kommer inte att hända den här gången heller – Brynäs är alldeles för bra för det.
Se det så här: Skellefteå gjorde en riktigt bra match. Brynäs gjorde en av sina sämre slutspelsmatcher. Ändå gick matchen till förlängning. Och där Brynäs faktiskt var närmast att avgöra.

Men det är så klart ett hårt sätt att förlora på. Två stolpträffar i förlängningen. Marginalerna var inte på Brynäs sida den här gången, för en gångs skull. Brynäs har haft det rätta flytet genom hela slutspelet, med kontroversiella mål och domslut i varje slutspelsserie. Därför är det kanske inte helt orättvist att Brynäs hade turen mot sig nu.

Det som känns tomt, och framför allt surt, är den kraschade guldfesten. Jag brukar vara duktig på att inte bygga upp förväntningar man själv inte har chansen att påverka. Men det var omöjligt den här gången. Jag såg framför mig hela arenan explodera i ett stort guldjubel, hur Brynäs firade efteråt – inför sin egen hemmapublik.

Det var framför allt att det raserades som det kändes ett hårt slag i ansiktet.

För guldet kommer Brynäs att vinna.

Så småningom.

***

Jakob Silfverberg flydde pressen efteråt. Spelarna har en skyldighet att prata med media efter matcherna, Silfverberg är dessutom lagkapten. Men ändå, han ställer ALLTID upp annars. Det här var första gången någonsin jag sett honom avböja intervjuer.

Man får förstå honom.

Tänk själv hur det skulle kännas att bli rånad på att vinna SM-guld inför sin egen hemmapublik, att bli tremålsskytt i sista matchen i Brynäströjan.

Nyss hemkommen från Skellefteå.

Och då är det dags igen – finalmatch fyra.

Det är dukat för guldfest i Läkerolen, som kommer att koka. Men jag tycker snacket om SM-guld i kväll har gått lite över styr. På Facebook, Twitter, på stan och runt om i media snackas det om guldfirande för Brynäs i kväll.

Men det här är ingen given seger. Jag är övertygad om att Skellefteå kommer att sälja sig dyrt.
Risken finns att kvällens guldfest, som många redan verkar ha planerat in, kan krascha. Men guldet är ändå Brynäs.

De är för bra för att tappa det här.

Och jag tror ärligt talat att Skellefteå kommer få det svårt i kväll. För i omklädningsrummet efter matchen i går (lördag) såg man att Brynässpelarna var iskalla. De har inte tagit ut något guldfirande i förskott, det enda de hade i skallen var finalmatch nummer fyra. Inte något före, inte något efter.

Som att det är en match som gäller, sedan får man se vad som händer efter den.

Brynäs har kopplat guldgreppet.

Nu tror jag att det här kan ta slut redan på söndag. Att det blir guldfest i Gävle.

Skellefteå har verkligen inte imponerat under de här två inledande matcherna. Även om Brynäs bara gjorde en ”bra” match, inte mer, så kändes Skellefteå aldrig ens nära i slutet och kvitteringen kom faktiskt lite oväntat.

Vi har ju blivit vana vid de här situationerna. Att Brynäs leder med uddamålet på hemmaplan när bara minuter återstår av matcherna. Varje gång har Brynäs lyckats hålla ut ända till slutsignalen. Men inte den här gången alltså, trots att både Frölunda och Färjestads kvitteringsjagande tidigare i samma situationer, var betydligt tyngre än Skellefteås i går.

2-0 i matcher nu väntar helgens back-to-back-matcher.

Det är därför Brynäs kan ta det här i fyra raka.

Skellefteå har inte vilat någonting hittills i slutspelet. De kommer från en tuff matchserie som gick till sju matcher mot AIK och jag undrar hur ett slitet Skellefteå – både fysiskt och mentalt – reagerar på två matcher på två dagar.

Det kan bli tufft för dem.

Mycket tufft.

***

Och stämningen i hallen…

Helt otrolig.

Ni minns den där fredagsmatchen i semin, och när Brynäs blev finalklart. Två matcher där hela hockeysverige hyllade Brynäspubliken. ”Aldrig har det varit bättre stämning i Läkerolen” sades det.

Och publiktrycket i går var mycket bättre än då.

Rysningar när ALLA stannade kvar och jublade efteråt. Tio minuter efter suddenavgörandet, när spelarna för längesen hade lämnat isen.

Nu tycker jag att det är läge att ge Sebastian Wännström lite uppmärksamhet.

Och hyllningar.

Han har ju hamnat lite i skymundan, vilket förstås är förståeligt när man spelar i samma kedja som Calle Järnkrok och Jakob Silfverberg. Men utan Wännström hade kanske inte den nyss nämnda stjärnduon varit lika bra. Wännström passar perfekt in som pådrivare till dem. Och han gör ett jättejobb.

Framför allt har han vågat ta för sig i spelet med puck mycket mer under slutspelet. Han personifierar Brynäs spel med sin energi och kvicka skridskoåkning. Och här kan jag delge er vad han säger om det, efter att jag pratade med honom under onsdagens träning:

Jag gillar att ha puck och ser mig som en offensiv spelare. Det är klart att man får mycket puck när man spelar med Calle och Jacke. Jag trivs jäkligt bra ihop med dom. Men å andra sidan tycker jag att alla spelare i laget har höjt sig i slutspelet.

”Wänna” sticker också ut med sin fågelbur på skallen. Tacklingen som han fick av Timrås Matt Robinson i sista grundseriematchen tvingar honom att fortfarande bära galler på hjälmen. Så länge läkarna lämnar klartecken att han får ta bort det.

Då gör jag det direkt. Men nu är jag van med gallret, i början var det mest i vägen. Men så länge läkarna säger att jag måste använda det så gör jag som de säger. Men jag tar gärna av det.

Nu kanske jag framstår som komplett galen.

Calle Järnkrok spelar på torsdag. Tanken slog mig: Brynäs kanske borde testa att sära på honom och Jakob Silfverberg?

Båda vill ju ha mycket puck och tendenser till att de har tagit ut varandra i spelet har synts i vissa stunder.

Så varför inte?

Jag tycker att kedjan med Silfverberg, Larsson och Wännström fungerade riktigt bra ihop i den första finalmatchen och tänk att ha Järnkrok och Silfverberg som ledare av varsin kedja.

Det skulle skapa en grym bredd i laget.

Och att de enbart skulle kunna spela powerplay tillsammans, var min tanke.

Men efter ordentligt övervägande stannar nog det här resonemanget bara vid just en tanke. Självklart ska inte Brynäs ändra något nu, särskilt inte på ett vinnande koncept. Det jag försöker komma fram till är att det inte är någon kris när till exempel Järnkrok saknas.

Brynäs har faktiskt den bredden i laget att en sådan som Emil Molin kan komma in och bidra mycket. Dessutom är laget så homogent att det inte blir någon ovan situation när Brynäs tvingas kasta om lite i femmorna.

***

En sak att konstatera efter den första SM-finalen, ja – efter de andra slutspelsmatcherna också: Brynäs behöver knappt ha några ytor för att skapa chanser.

Det måste dock Skellefteå ha – men verkar ändå inte sätta puckarna.

***

Däremot är jag besviken på de klantiga utvisningarna Brynäs drog på sig, framför allt i den tredje perioden. Även om domarnas bedömning spårade ur i slutet, när vissa Brynäsutvisningar var direkt löjliga, så får inte Brynäs vara så nonchalant med klubban i närkamperna.

Och sättet Mattias Ekholm och Mats Lavander uppträdde, när de var irriterade trots 3-0 och 5-1-ledning, är ett litet svaghetstecken.